B. LOGGBOKEN

Projekt vit stork

En av anledningarna till min jobbresa i södra Sverige var ett studiebesök i storkhägnet vid Fulltofta. Det ligger vid en våtmark och områdena runt om betas av nötkreatur just nu. 

Hägnet påminner lite om ett cirkustält i formen men består av nät som är tillräckligt finmaskigt för att förhindra påhälsning av kråkfåglar. Det är också rovdjurs-säkrat i nederkant för att mink och räv inte ska kunna gräva sej in. I hägnet häckar 25 par vita storkar. Eftersom vita storkar är mycket sociala fåglar har några frilevande valt att häcka i närheten av hägnet eller på stolparna som ingår i konstruktionen.  

Ljudet av klapprande näbbar är påtagligt och jag hör det i bakgrunden under hela mitt besök. Ett av storkparen som häckar utanför hägnet är omärkta fåglar och man vet sålunda inte var de kommer ifrån. De har hittat hit tillsammans med andra vita storkar som återvänt efter vintern. 

Storkarna bättrar på sina bon under hela häckningen och den här är nere nära där vi sitter för att hämta inredningsmaterial.

Staffan Åkeby, tidigare kommunornitolog i Höör och fd chef för Skånes djurpark, är en eldsjäl som haft olika roller i storkprojektet sedan det startade på allvar 1989. Han var min ciceron vid hägnet och kunde svara på alla upptänkliga frågor som jag hade och mer därtill.  

Storkfodret, som mest bestod av fisk, förvarades i ett frysrum i en byggnad som även hade ett kylskåp, ett värmeskåp, vatten och diskmöjligheter, förvaring etc. Det fördes loggbok av alla som är iblandade i matning och tillsyn av fåglarna samt att alla nyvärpta ägg noterades så att man kunde hålla koll på när de kläcks. Storkarna börjar ruva innan de lagt alla ägg och ungarna kommer därför att kläckas vid olika tidpunkt. Ungarna i en kull blir därför olika gamla. Storken har en annan strategi än höns som lägger alla ägg de vill lägga och inte börjar ruva förrän det är "fullt" i redet. Eftersom embryot inte utvecklas förrän hönan börjar ruva blir alla kycklingar lika gamla. 

Staffan passar på att samla in data från kalendern med rapporterade ägg. Det är viktigt för att ha koll på när äggen kläcks (efter ca 32 dagar). Storkungarna ska ringmärkas och det finns bara ett kort fönster under deras snabba uppväxt då det fungerar bra rent praktiskt och det infaller vid ca tre veckors ålder. 

Storkprojektet har en styrgrupp, projektledare och vice projektledare, men för att hålla igång verksamheten är man också beroende av volontärer. I nuläget har man ca 60 stycken och jag mötte två trevliga herrar som var där och bl a skötte matning, daglig tillsyn mm. 

När det började dra ihop sej för "storklunch" landade den här fågeln alldeles i närheten. Han skulle inte få någon del av maten. Det verkade dock som att han hade ett visst hum om att det skulle distribueras godsaker, så någon litet spill har kanske inträffat tidigare.  

Jag fick kliva innanför nätväggen och fotografera i hägnet, men jag använde enbart 100-500 mm tele och gick inte runt bland redena utan höll mej i utkanten längs den upptrampade stig som volontärerna brukade gå. Det här var också i anslutning till att de snart skulle få mat. I hägnet finns ett antal kameror av olika typ och på olika höjd. I bakgrunden kan man se ett par på stolpen.

Nättaket är tillräckligt högt och hägnet tillräckligt stort för att de vuxna fåglarna ska kunna flyga, vilket de också visade prov på. Vissa av storkarna kan dock inte flyga för att de är rehabiliterade från olika skador som gjort dem flygoförmögna. Dessa har hämtats i Polen och ingår i avelspopulationen.

Här kan man se att ungarna är lite olika gamla och att alla inte är lika försigkomna fast det vankas mat inom kort.

Någon kanske tycker att det ser trångt ut med så många storkar i hägnet men det är inte ovanligt att man ser vilda storkar som bor så här pass nära varandra. Jag har visat exempel på det från Portugal och Nina Erkenius har också visat hur de kan samsas många par i ett specifikt träd eller i en särskilt populär kraftledningsstolpe.

Här kommer lunchen och dessa ungar är betydligt äldre än de på den tidigare bilden, det skiljer sålunda både inom bon och mellan bon.

De här två glufsar girigt i sej av de små fiskarna som serveras. 

De vuxna fåglarna flyttar sej i allmänhet från boet när matserveringen äger rum, men inte många meter och de tycks inte vara särskilt störda av mannen med skottkärran som går lugnt från bo till bo. De långbenta ungarna växer fort och de blir flygfärdiga efter 58-64 dagar. Alla ungar som är tillräckligt stora samlas upp i ett hägn tillsammans och släpps ut vid det gemensamma storksläppet vid Hemmestorps Mölla i Veberöd, som i år äger rum den 26 juli. Det brukar dra en stor publik så kom i god tid om du vill uppleva detta. Inträde 120 kr för vuxna och då ingår kaffe. 

Det är hög tid för lunch och jag väljer att stanna kvar vid hägnet och äta det som finns kvar av min egen matsäck vid ett av de uppställda borden. Storkar passerar ovanför mitt huvud och kommer in för landning i de bon som de byggt i anslutning till hägnet. Näbbarna klapprar hela tiden.

När jag lämnar Fulltofta storkhägn passar de betande köttdjuren på att dricka i dammen. Nu ska jag vidare på min resa men kommer att göra ett sista stopp i Skåne innan jag kör vidare in i Hallands län där min nästa intervju/studiebesök finns.

Hälsningar Lena

2025-06-10 23:12   gunte

Trevligt reportage med fina bilder..storkar träffar man på lite då och då ute på tur och extra kul om man kan tyda ev ring för identifiering vilket har hänt några gånger.
Riktigt fin miljö vid fulltofta..där jag för övrigt sett min hittills enda skånska älg.
HaD/Gunte..

Svar från Lena Holm 2025-06-11 20:41

Tack Gunte,
visst är det läckert när man passerar en stork som står i en våtmark eller sitter på ett tak när man kör runt i Skåne. Jag har ju också sett dem som häckar på taket vid Flyinge. Det ser helt rätt ut i den miljön. Jag såg en nyfödd älgkalv senare denna dag, men då var jag i Hallands län (och kunde inte ta fram kameran).
Hälsningar Lena

2025-06-11 06:54   pdahlen

Så fick du skrivit din reseberättelse samtidigt 😊, väldigt intressant och lärorik läsning. Jag var här för en 6-8 år sedan, det var väl några hundra meter ifrån nättältet. Det var många storkar som då flög omkring, trodde då att de släppt ut några, men det måste då ha varit de som bodde utanför.

Att de har så låga reden under nätet, de är ingen fara att de tar med sig det och bygger låga ute i verkligheten?

Jag visste inte att storkarna åt fisk, de brukar väl hålla till på åkrar?

Svar från Lena Holm 2025-06-11 20:48

Tack Peter,
den berättelsen redovisas på ett lite annat sätt, men det var ändå kul att göra en blogg av det också. Nej, ungarna som är uppfödda i dess bon kommer inte att bygga lågt. De vill ha boplatser med bra utsikt och fri inflygning när de återvänder för att häcka om 3-4 år. Vit stork är opportunist och äter allt möjligt som för tillfället ger bäst utdelning. De första två veckorna matar vilda storkar ungarna med daggmask, sedan övergår de till grodor, sorkar, stora insekter och fisk, om det finns fisk att tillgå. Det är dock inte så praktiskt att mata 25 par storkfamiljer med daggmask, sorkar och grodor. Fisk samt en andel nykläckta tuppkycklingar är lättare i den omfattning som det handlar om.
Hälsningar Lena

2025-06-11 12:39   Wolfgang

En fin och intressant beskrivning med bra bilder! Jag har varit där för några år sedan. Mvh Wolfgang

Svar från Lena Holm 2025-06-11 20:48

Tack Wolfgang,
det var intressant att få ta del av och roligt att få se storkarna på nära håll.
Hälsningar Lena

2025-06-11 13:21   sveka

Ett högintressant och fin berättat reportage om arbetet att återintroducera denna sympatiska fågel till Skåne. I dessa tider med accelererande artdöd är det trösterikt att det går att vända utvecklingen i åtminstone några fall. Jag läser någonstans att storkarnas återetablering inte bara är en fråga som skyddade hägn utan också om att säkra deras livsbetingelser i form av återställda våtmarker. Heder åt alla goda krafter som står bakom detta stora projekt!
Själv har jag bara sett stork i Spanien, men nu har jag skrivit in storksläppet i juli i kalendern! Där tänker jag bli fadder åt en stork!
Hälsningar Sven

Svar från Lena Holm 2025-06-12 18:29

Tack Sven,
det här är ett projekt som man känner glädje när man besöker och jag tycker det är häftigt att man numera ser storkar här och där i Skåne, när man kör på landsbygden. Om storkarna ska klara av att stanna och föröka sej måste man ju se till att de har lämpliga marker att hitta föda i så både återställande av våtmark och även ängar är av stor betydelse. Jag ser fram emot en rapport från storksläppet då jag själv inte kommer att ha tid att åka dit då.
Hälsningar Lena

2025-06-11 14:20   niniz

Men...där var jag för några år sedan också på eget studiebesök. Så trevligt och fantastiskt jobb. Fick vara med och se matning, nyfödda små mm. Spännande. Åkte bort till ett reservat i närheten och fick se svarthalsad dopping.
Bra reportage berättelse och precis som jag minns det.
Iom arbetet osv lovade jag att inte lägga ut visa mina foton
/N

Svar från Lena Holm 2025-06-12 18:25

Tack Nini,
jag fick höra att det fanns svarthalsad dopping i en liten sjö en bit bort men jag skulle ju vidare så jag får kolla den någon annan gång. Visst är det ett fint ställe att besöka och mycket intressant. Jag jobbar inte med något som berör vit stork eller deras projekt, utan en annan art som kanske kan återinplanteras. Därför ville jag se ett sådan projekt som lyckats.
Hälsningar Lena

2025-06-11 15:49   Erik Madsen

Hej Lena. Det är en mycket läsvärd text och några väldigt fina fotografier. Man får verkligen mycket information här. Det måste vara en liknande "storkfarm" som våra Ida och Emil här nära Roskilde kom ifrån. Som jag har skrivit tidigare tillbringar de vintern här. Medan deras ungar migrerar söderut och återvänder till sin födelseplats. Om de inte hittar en partner flyger de vidare - kanske sitter Ole på någon av platserna där i Sverige. Hans syster Birgit dog i Pyrenéerna tidigare i år. Tack för det blogginlägget. Med många vänliga hälsningar från Erik.

Svar från Lena Holm 2025-06-12 18:22

Tack Erik,
jag minns att du skrev om Emil, Ida och Birgit som tyvärr dog. Det är bara ca 20% som överlever det första året. Många råkar ut för olyckor eller svälter ihjäl när de flyttar. Det kan mycket väl hända att någon dansk stork sitter i Skåne och även det omvända förstås.
Hälsningar Lena

2025-06-11 15:58   bildsten

Trevlig berättelse (som vanligt) och bra bilder.
Ett, vad jag förstår, mycket lyckat projekt.
Även jag var där för ca 10 år sedan och då var det inte så högt i tak i "voljären".

Svar från Lena Holm 2025-06-12 18:18

Tack Sten,
ja det här är ett lyckat projekt men det har tagit tid och kostat en hel del, samt att väldigt många volontärer har varit med och jobbat. Men jag tror också att många känner stor glädje och tillfredställelse när de ser storkarna på fälten och på hustaken, vilket är möjligt numera i Skåne.
Hälsningar Lena

2025-06-11 21:14   begust

Intressant och lärorikt reportage. Vad roligt att man arbetar för detta.
Mvh Bengt

Svar från Lena Holm 2025-06-12 18:19

Tack Bengt,
det är många som jobbat i detta projekt och de har hållit på länge. Men nu finns det vilda häckande storkar i Skåne.
Hälsningar Lena

2025-06-13 11:25   Margareta Cortés

Blir så glad när jag ser storkar.
Intressant att se hur de föds upp
Undrar så ofta hur det gått för alla storkar jag såg i Ukraina, är det några av dessa som kommit hit nu måntro.

Svar från Lena Holm 2025-06-14 10:18

Tack Margareta,
en del storkar i Ukraina har nog tyvärr dött, men de som finns kvar kommer att bosätta sej i bon som de använt förut och allt kommer att fortgå som vanligt för dem. Det är inte troligt att de flyttar så långt norrut som hit bara för att det är krig. De kan dock sprida sej till grannländerna men många kommer att flyga tillbaka till de områden de kommer ifrån.
Hälsningar Lena

2025-06-14 09:56   Vibybo

Kul du fick en riktig titt där! När vi hade storkprojekt i byn byggde de också nära, de är sociala som du säger. Ungarna här har samma storlek som på bilden.

Svar från Lena Holm 2025-06-14 10:20

Tack Stefan,
trevligt att ni har storkar i byn. Man ser ju en och annan när man kör genom Skåne och jag tycker det är fint. Vi såg ju mängder i Portugal och många hade sina bon mitt i byn.
Hälsningar Lena